Men nu se känner jag bara att jag håller på att fälla tårar för den person jag trodde du var och det jag trode kanske skulle bli. Men nog hade jag allt fel om allt det.. Jag såg en person, som gjorde mig alldeles glad inomborts och nu känner jag att det bara svider och gör ont varje gång jag ser dig. Men ändå så saknar jag dig, din underbara röst, dina kramar, dina pussar, ditt leende, dina under bara ögo, egentligen saknar jag hela dig, specilet din personlighet. Nog så gick allt jävligt fort, och det kunde ha gått mkt saktare. Men ska jag erkänna en sak, jag föll för dig jävligt hårt under den korta tiden. Det är nog det så förvånar mig än, att jag blev "kär" så fort och så mkt så fort. Men på det sättet du gjorde för att göra slut på "det" var jävligt tungt. visst jag kan ta allt så jävla hårt, men det betyder bara att jag också är en mäniska. Som har känslor och sköt och blod och ett hjärta som slår och som kan bli sviket tusen gånger om och försöka bli kär igen. Å att skriva så här känns bara helt jävla forever alone dagen innan alla hjärtans dag. Men jag måste få uttryka mig någon stans om inte någon vill höra, inte änns mig.

</3